Niilo är, som jag berättat om innan, inte så duktig vid hundmöten. Han älskar andra hundar, de är så roliga och han drar.
Oftast är det hanterbart tills man passerar hunden/hundarna men sedan ska han dra bakåt. Jättejobbigt. Han blir blockerad och han lyssnar inte alls. Han kan dra framåt också men det är värst när han ska hålla på och vända och vägrar gå rakt fram.
Ett exempel på en dålig dag:
Klickern lyssnar han inte på vid hundmöten utan det är min röst som gäller. Stanna går inte heller, att sätta honom ner är omöjligt för han är så stark att han kastar sig så han ser den andra hunden hur jag än sitter och får inte kontakt alls. Jag tror att hans förväntningar liksom övergår i någon form av stress. Samtidigt som han kan släppa det ganska fort också. Sedan beror det på vilken hund det är. Vissa går det bättre med än andra. Jag har börjat misstänka att hanar inte är lika intressanta som tikar? ;)
Förstår heller varför det blivit så här. När han var liten brydde han sig inte om hundar, utan det är när han blivit könsmogen som det börjat.
Bra exempel:
Vissa dagar går allt så mycket bättre. Han kan leka sig förbi en annan hund utan att ens bry sig, han skvallrar väl inte så bra men han går att få kontakt med och ber jag honom att sitta så gör han det även om han försöker smita iväg med blicken. Kan skvallra på längre avstånd. Har hänt att han skvallrat ganska nära en hund men det är ett fåtal gånger. På bilar kan han skvallra ibland.
Vid större tillställningar brukar det dock gå lite bättre. När det är mycket hundar blir han inte på samma sätt konstigt nog.
När ska man märka tydligt resultat på skvallerträning? Tålamod är nog min bästa vän. Men flera månader utan något speciellt resultat (han skvallrar alltså sällan utan att jag påminner honom med röst eller klicker), kanske detta inte är metoden för oss. Jag försöker vara superrolig men hur lätt är det när den bästa belöningen för honom verkar vara andra hundar.
I dag är det brist på motivation som ni kanske märker. :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar